Jag hade under en tid bestämt mig för att börja träna någonting. Mest för att jag känt att jag behövt det, för att förbättra min hälsa men utan att egentligen känna mig så motiverad. Jag har mitt ursprung i lagidrotter och har aldrig riktigt hittat glädjen i att bara träna för min egen skull.

CrossFit har intresserat mig, men jag var av uppfattningen att det var en sport endast för vältränade personer.
När en del av min semester passerat i somras, och jag mer ville sova än vara vaken insåg jag att det var läge att ta itu med livsekvationen. Att hitta till hälsa som livsstil snarare än att göra ett till ryck som inte ledde till något.
Av en händelse dök en annons för New You Challenge upp i mitt Fb-flöde och jag kunde inte sluta titta på introfilmen.
Halvt livrädd anmälde jag mig, fast besluten att ge allt jag hade och hoppades att det skulle gå. Det var kul att känns entusiasm för träning igen.

Mitt första intryck var nog lätt skräck som redan innan första passet var slut hade gått över till glädje. Endorfinproduktionen hade inte stannat av permanent.

Tankar på ”hur ska det gå” har snabbt ersatts med insikten att det går. Det går hela tiden framåt, och även om de jag tränar med är i olika form och fas så är det tillsammans. Det känns som att jag spelar i ett lag igen.

Det har varit många framsteg, men det häftigaste hittills var när jag kunde lägga på mer och mer på marklyft. Varje gång jag lyfte och märkte att jag orkade mer blev jag pepp på att öka och orka lite till.

Mitt fokus nu är styrka och kondition. Styrka för att jag vill bli så stark som det bara går. Det är mitt mål. Att bli riktigt stark.
Kondition för att jag måste, den är fortfarande kass, om än bättre. Men varje förbättring gör mig piggare.

Det har varit många skratt i gruppen och fantastisk pepp, men ett minne jag alltid kommer bära med mig med glädje är när vi skulle göra chin-ups första gången.

Något jag är långt ifrån att klara av. Min träningspartner Nina skulle hjälpa till och trycka under min fot. Jag var livrädd för att ramla ner rätt i huvudet på henne så hon skulle gå sönder och vågade inte kliva av kuben jag klivit upp på (att hoppa upp och greppa stången var inte ett alternativ).

Men med fantastiskt pepp från Nina och Jan och med ett gummiband som livlina tog jag mig igenom det. Det var väldigt lite av Linda Hamilton i T2 i den scenen. Jag gick från att klamra mig fast vid boxen där jag satt fast som ett barn som fastnat med tungan i en kall lyktstolpe, till att våga försöka, och våga ta emot hjälp.

På sikt ska jag klara att ta mig upp och kunna göra chin-ups. Men jag kan inte och måste inte ta mig dit själv.

För att citera en favoritbok: tillsammans är man mindre ensam.

Är du intresserad av att komma igång med oss? Klicka på knappen!

Komma igång!