Jag tränade väldigt mycket för 25-20 år sedan och tappade till slut lusten. Sedan har jag levt på att jag hade en god grundkondition som inte var så svår att underhålla. Tyvärr så kom verkligheten även ikapp mig och när man inte rör på sig tillräckligt så hamnar hela kroppen i förfall. Vikten sticker iväg och konditionen blir obefintlig. Som de flesta andra så trodde jag att ett gymkort skulle bota det hela men efter att ha varit där hela två gånger på 12 månader så gav jag upp. Samma sommar som gymkortet gick ut var jag på semester i Österrike med min familj och märkte att mina barn sprang åttor omkring mig och jag frustade som ett lok när jag skulle gå uppför de minsta backar. Jag skyllde på den tunna luften men den hade ganska liten påverkan tror jag. När jag låg på hotellet och slösurfade på facebook så såg jag en annons om CFKBA. Jag tyckte det lät spännande och efter att ha mailat lite med Jan och sedan träffade honom och Christoffer så var jag fast!

Mitt första intryck när jag började var att de andra kommer iallafall ha något att skratta åt… När man ser hur andra slänger runt på stänger som de vore pinnar och springer som gaseller så blir iallafall jag lika imponerad över deras fysik som ödmjuk över min egen förmåga. Men när man då samtidigt märker hur dessa atleter bryr sig om ”lilla” mig och min prestation så känner jag att jag måste ge allt. Efter att ha gjort detta några gånger märkte jag att det ger otroligt bra resultat och gubbkroppen vaknar till liv. Så även om jag än idag blir lika imponerad av alla andra på boxen så känner jag att jag kan också hänga med på några få övningar också. Det som gör det roligt är att de få övningarna som jag tycker jag är bra på blir fler och fler! Två är ju trots allt dubbelt så mycket än en!

Första gången när jag kände mig riktigt nöjd över mig själv var när vi körde marklyft och det var min första riktiga satsning på olympiska lyft. Att på slutet av den satsningen kunna maxa på en vikt som var 50% mer än vad jag kunde lyfta när jag började gjorde att jag växte ordentligt inombords. Att sedan det är riktigt coolt att se stången böjas av vikten som ligger på och man sedan också får upp skiten gör ju inte självförtroendet mindre!

Just nu jobbar jag på alla overhead övningar. Det är sjukt svårt för mig och det känns som det sitter mer i huvudet än i kroppen. Men jag tror jag kommer kanske ta en paus i det för att satsa på hopprep istället en stund för att förhoppningsvis komma tillbaka och kanske inte tänka så mycket på vad jag gör utan bara göra det!

Mitt favoritminne från CFKBA är när vi körde 100 burpees WOD’en. Inte för att jag tycker om burpees utan för hur jag blev lyft till avslut av de som körde passet samtidigt. Burpees är en j-vla skitövning som förmodligen tagits fram av CIA som tortyr när de kände att de behövde något värre än waterboarding. Att sedan göra 100 stycken göra inte det hela bättre rent psykiskt. Jag hade knappt hunnit genom hälften när jag hör att andra blivit färdiga och gör high five med Christoffer. Högen med marker kändes som ett berg och tyvärr var det då inte de som jag hade flyttat på… Men jag märker att alla kompisar dyker upp runt omkring mig och hejar och pushar på. Ulrika lägger sig bredvid och kör burpees bredvid mig EFTER sina 100! Martin ställer sig och fläktar med handduken. Alla andra räknar ner och ger mig sån energi att högen med marker inte känns oövervinnerlig. Det kanske inte märktes så tydligt på min burpeehastighet men inombords kändes det!

Är du intresserad av att komma igång med oss? Klicka på knappen!

Komma igång!